Min flickvän Yuri jobbar åt H&M här i Japan och jag har ärligt talat alltid haft en ganska kylig inställning till företaget. Chefen över Japan är med i TV och tidningar och pratar om hur H&M är ett svenskt företag med alla underbara tryggheter och möjligheter det skall innebära, samtidigt som jag ser hur hur Yuri slavar för skitpengar. Jobbar till klockan tio på kvällen på måndagen, börjar halv sju på morgonen därpå. Jobbar på nyårsdagen (viktigaste högtiden i Japan) helt utan extra betalt. Och så vidare.
Visst, OB-tillägg och liknande finns väl inte i japansk lagstiftning, men min inställning är att om H&M använder sitt svenska ursprung i PR-syfte för att förmedla en viss bild av företaget – mjukt och fint, säkert och öppet – då måste de faktiskt leverera på det också. Jag är väl naiv, men tycker att de som jobbar på en helgdag i Japan också borde få samma OB som personalen på H&M på Strömpilen hemma i Umeå får. H&M borde inte bara kunna plocka PR-poäng utan att faktiskt göra något.
Efter katastrofen som för två veckor sedan drabbade (och fortfarande drabbar) Japan så stängde H&M alla sina butiker i Kanto-området, där större delen av alla butiker befinner sig, och gav alla ledigt, möjlighet att vara med sina nära och kära. När det sedan uppdagades att kärnkraftverket i Fukushima skadats av tsunamin och rädslan i Tokyo-området inte bara bestod av rädslan för ännu ett skalv, utan även rädslan för en härdsmälta, när elransoneringarna börjat ske och mataffärernas hyllor nästan var tomma – då gav H&M alla sina anställda – plus eventuell familj, flickvän, pojkvän – möjligheten att åka till Osaka för att lugna ned sig. Resa och boende betalt.
Så fredag förra veckan åkte jag och Yuri till Osaka och kom tillbaka i onsdags. Det låter kanske som en obetydligt kort period, men det hjälpte faktiskt att få komma bort från Kanto ett tag. Slippa de spöklikt nedsläckta neonskyltarna och mataffärernas tömda hyllor, efterskalven som bara kommer om och om igen, och den haltande tågtrafiken. Den där känslan som kommer efter att man levt med efterskalv flera gånger dagligen i en vecka, känslan att man inte vet om det faktiskt skakade just nu eller om man bara inbillade sig, känslan att aldrig riktigt slappna av – den försvann efter ett par dagar. Vi kunde lugna ner oss och sova gott. Andas ut (och åka till Universal Studios Japan).
Inte bara sina egna anställda och dess nära tog H&M hand om, nära 100 000 plagg kläder skickades till de värst drabbade områdena. Något som säkerligen är till nytta för nedkylda människor vars hus spolats bort.
Självklart blev även detta om hur H&M hjälpte både sina egna och de direkt drabbade en nyhet, och ville jag vara cynisk skulle jag väl säga att det inte alls handlar om att faktiskt hjälpa människor utan bara om att ytterligare stärka sitt varumärke. Men just nu vill jag inte vara cynisk, just nu är jag bara tacksam. Allt är inte förlåtet, men jag är imponerad och rörd över H&Ms reaktion till katastrofen i Japan. Hoppas att de fortsätter på samma spår.
P.S. Vaknade på torsdag, den första morgonen tillbaka i Kanto av att sängen skakades av ett efterskalv. Det är inte över än. D.S.