I Japan är de väldigt noga med att märka produkter riktade mot män så att man kan vara säker på att man inte gör bort sig och köper tjejgrejer. Detta finns dels på saker som känns rätt självklara, till exempel deodorant, tvål och sådana grejer, men även lite mera udda produkter som ätpinnar, pennor och godis. För att komma till det jag ville berätta såg jag i alla fall en tjej på tåget idag ätandes Men’s Pocky (japanskt godis, typ kak-pinnar doppade i choklad) och jag antog genast att hon antingen var crossdresser eller transvestit. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska tro, man måste väl ta “Men’s”-märkningen på allvar? Hmm.
Senare på dagen såg jag en annan, mindre lustig och mera sorglig, sak på tåget. En japansk kille låg framåtlutad över sin ryggsäck och grät. Jag märkte att han grät inte på grund av att han snörvlade högt utan på grund av att det nedanför hans huvud, mellan hans fötter, var en stor pöl. Jag blev lite ledsen jag med, ville liksom klappa honom på axeln och fråga vad som hade hänt, men det är inte riktigt något man gör i Japan tror jag. Dels så visar man liksom inte sina känslor sådär öppet, inte för att man själv ser dum ut utan för att man försätter alla i sin omgivning i en okomfortabel sits (vilket väl inte är exklusivt för Japan direkt, men det är ändå väldigt typiskt japanskt…), och gör man ändå det vill man nog bara bli lämnad för sig själv och inte få mer uppmärksamhet dragen till sig.
Men kanske just därför kändes det ju så sorgligt, det måste liksom ha hänt något riktigt förjävligt för den där killen, för att ha gjort honom så ledsen. Det gör mig nästan lite nyfiken och jag tänker ut olika alternativ men alla handlar egentligen bara om mina egna rädslor och har förmodligen ingenting med honom att göra. Om vi nu inte är väldigt lika. Jag tror att de flesta människorna är ganska lika ändå. Det kunde ha varit jag som satt där, tyst gråtande samtidigt som jag försiktigt försökte göra min gråt-pöl mindre synlig genom att flytta högerfoten en halv decimeter.
Ja, det har ju varit tyst i typ en månad här. Jag är ledsen, men det var hänt ganska mycket, så mycket att jag inte riktigt orkat skriva här. Vi kan sammanfatta allt med den här fina bilden från världens bästa webcomic xkcd.com:
Ehehe, jaja. Vi kan lämna det där, just nu, tror jag.
Sommarlov i tre veckor har jag haft, nu är det sista helgen innan skolan börjar på måndag. Lovet har varit både väldigt jobbigt men även otroligt fint ibland. Det finaste sommarlovet de senaste åren (det enda sommarlovet på några år…). Särskilt den här sista veckan har varit fin, med födelsedagsfirande för kompisen Helena i måndags och utflykt till havet igår. Havet var riktigt jävla underbart och det första vi sa när vi kom dit var “varför väntade vi till torsdag sista veckan på lovet med att åka hit?”.
Vattnet var otroligt varm, man blev knappt svalkad alls från Tokyos smått outhärdliga sommarhetta. Men det var riktigt fint ändå, sedan bara gå upp 20 meter från vattnet och ta en drink i nån av de mysiga strandbarerna. Kändes inte alls som Japan, mera som jag tänker mig att Thailand är (vilket fick mig att tänka lite kort på jordbävningar och tsunamis fast det försvann när en nästintill sval vind blåste förbi).
Jag har flyttat in i min egen lägenhet nu. Det är väl helt okej, men lägenheten är rätt sunkig och väldigt liten. Och så känns det bara väldigt ensamt (om man räknar bort mina kackerlackekompisar, usch) i jämförelse med kollektivet jag hann bli en del av. Men jag vänjer mig nog, tror jag. Eller så flyttar jag tillbaka. Jag vet inte riktigt.
Jag skall försöka skriva mera, eller lägga upp mera bilder, i framtiden. Nu när jag bor ensam blir det mera tid framför datorn, vilket borde gynna bloggen.
Ledsen att jag inte skrivit på länge, men det finns liksom jävligt mycket att hålla på med här i Tokyo. Har börjat skolan nu igen, nya klassen är fin, men väldigt koreansk (lika med högljudd). Men det blir nog bra efter ett tag när man börjar lära känna folk och så.
Ikväll satt jag med Maja och hängde i parken här i Setagayadaita, jävligt fint. Det är fint när det är så varmt att man kan sitta utomhus även fast klockan är mer än… fem. I Umeå verkar det ju, efter vad familjen vidarebefodrat vara svinkallt, typ nästan minusgrader fortfarande på natten. Jag kanske överdriver liiite, men ni fattar liksom.
Orkar nog inte skriva så mycket mera, men jag kanske skall berätta att jag har hittat en lägenhet nu som jag flyttar in i i början av augusti. Jag är peppad, det blir nog finfint. Vi hörs.
Jepp, nu sitter jag i Tokyo igen. Det är varmt, jag svettas. Resan hit gick rätt bra, men var inte rolig direkt. Trött nu. Väldigt, väldigt trött…
Är för övrigt denna bloggs femårsjubileum idag. Ganska roligt. Men jag är för trött för att göra nått fint jubileumsinlägg just nu. Det kanske blir senare, vi får se. Ni kan ju fira genom att gräva ner er i arkiven.
